Kvällarna då man kommer hem innanför dörren och ensamheten riktigt klistrar sig på en, är hemska. Då man satt sig i soffan och slötittar på tv och för att inte tala om då man ska lägga sig i sängen..  Kvällarna är pest, ensamheten kryper sig in i hela kroppen. Alla tankar bubblar upp i huvudet och man vill bara lägga sig och gråta, det är tungt, tungt som tusan.. Försöker sysselsätta mig så gott jag kan men det funkar under dagarna, kvällarna kommer ju likt förbannat iaf.. Allt kommer upp till ytan och jag skulle göra vad som helst, verkligen VAD SOM HELST för att få hem min T, ingenting är sig likt här utan honom. Helgerna är också tunga, alla par hittar på saker var för sig, far iväg och hittar på mysiga saker eller sånt som bara är par grejer.. Jag saknar till och med att bara åka och handla mat med T, eller att när som helst kunna krama honom, hålla om honom, ta hans hand, titta på honom, sova bredvid honom, komma hem till honom.. Ja allt! Jag skulle kunna sälja min själ bara jag fick ha honom vid min sida, att alltid veta att vi ses då vi slutat jobba för dagen..

Folk tjatar hela tiden om att "det kommer gå bra, tiden går fort" eller "snart är han hemma" eller "du får inte tänka att något kommer hända", jag är såååå trött på att höra det! Dom som inte suttit i samma sitts som mig vet inte alls hur det är att vara den som är hemma och går runt orolig och hoppas på att få höra något från honom snart.. Hur ska man INTE kunna tänka att något inte ska hända? Det finns alltid en chans att något händer där nere, ingenting är säker mark där, det är inte som att åka utomlands på en solsemester.. Det är så mkt större än någon någonsin kan föreställa sig..

Saknar tryggheten jag känner då jag har honom vid min sida..
Jag önskar bara att jag hade honom här, hemma hos oss, bredvid mig... Jävla skit!