Alltså det är verkligen skit jobbigt att vara ifrån sin älskade.. Jag saknar Thobias så himla mycket så jag kan spricka snart. Att bara få hålla hans hand eller känna hans armar runt mig är guld värt, vet inte vad jag skulle ta mig till utan honom. Han har blivit hela mitt liv, utan honom skulle jag inte vara någonting alls. Är flera veckor kvar tills jag får träffa honom och det känns som en hel evighet! Dessutom så kanske det tar månader innan vi ses, om han inte får någon praktik här upp i Sollefteå så kommer han inte att komma hit förren i mitten av Juli, det är min mardröm.. Visst vi har gått igenom Afghanistan tillsammans men detta är nog jobbigt kan jag tala om. Önskar att jag åtminstonde fick sova med honom.. Eller få se honom några minuter per dag.. Vad som helst bara jag hade honom här..