Jag har gått och grubblat ett bra tag nu, har känt mig liksom konstig. Det jag har kommit fram till är att jag känner mig jäkligt olycklig här nere i Katrineholm, jag har inget som helst umgänge, jag väntar bara ut dagarna och hoppas på att de ska gå fort. Väntar på att Thobias ska komma hem från skolan, väntar på att kvällen ska komma så jag kan gå och lägga mig så ännu en dag försvinner, väntar på att få gå på KFG för att ha något som helst att göra på dagarna, väntar på att jag måste gå och handla, väntar på att jag måste göra hushållssysslor som får tiden att gå lite, väntar på att dagarna ska gå fort tills nästa gång man ska hem upp till Sollefteå.. Jag har verkligen inget liv här nere, de enda jag kan umgås med är Thobias klasskompisar, dem träffar man en dag i veckan om det är fest på schemat vill säga. Sedan är det liksom helt.. dött, tomt, ensamt, tyst.. Jag känner mig ärligt talat jävligt olycklig för tillfället, har känt mig det ända sedan jag kom ner hit igen efter att ha haft praktiken uppe i Sollefteå, komma tillbaka till... absolut inget liv. Där uppe har jag ett liv, jag har en umgängeskrets, jag har min familj, jag har nått att fördriva mina dagar med. Det enda som håller mig kvar här nere är att jag vet att Thobias är här och att han snart går ut skolan och att det inte är tok länge mellan gångerna vi åker upp till Sollefteå. Tiden går dock väldigt långsamt mellan gångerna, jag väntar och väntar och väntar.
Önskar jag hade ett jobb så man på något vis hade kunnat bilda en umgängeskrets, eller iaf ha något att göra på dagarna, ha någon/några att träffa dagligen.. Detta suger verkligen. Mitt liv känns för tillfället helt meningslöst, ingenting fyller ut mina dagar med något värdefullt..